60 år med NATO är mer än nog

7 Apr 2009:

Fredrik Reinfeldt meddelade i dagarna att med Anders Fogh Rasmussen som generalsekreterare för NATO ökar Sveriges möjligheter att närma sig organisationen. Men frågan är om vi alls bör närma oss NATO och vad Reinfeldts utspel ger för konsekvenser. Ett närmare samarbete med NATO motsäger grundläggande svenska värden om fred och förebyggande av väpnade konflikter.

I helgen hölls NATO:s toppmöte i Strasbourg, Kehl och Baden Baden i samband med organisationens 60-årsdag. Men det finns ingen anledning att fira – under sina 60 år har NATO inte uppnått mer än att symbolisera och förkroppsliga den aggressiva utrikespolitik som dominerade kalla krigets stormaktspolitik. NATO grundades 1949 som en motvikt till det Sovjetiska maktblocket. Efter 1955 var världen splittrad i två block; Warszawapaktens allierade i öst och NATO-alliansen i väst. Idag, efter Berlinmurens fall och det kalla krigets slut, ser spelplanen annorlunda ut. För att överleva i dagens globaliserade värld har NATO på olika sätt uppdaterat sig själv genom att ta sig an nya uppgifter. Även om uppgifterna har förändrats förblir metoderna desamma – konflikter ska lösas med militära medel i en värld som egentligen kräver samarbete och civil krishantering.

I takt med att NATO tar sig an nya uppgifter har organisationen också vidgats genom nya medlemmar. Under toppmötet i Strasbourg beslutades att Albanien och Kroatien inkluderas som medlemmar. På grund av NATO:s politik med starkt fokus på militära maktmedel skapar expansionen mer hot än det avvärjer. Regionalisering och militarisering underminerar verklig säkerhet och skapar nya spänningar.

Samtidigt rör sig Sverige allt närmare NATO. I och med solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget och vår internationella närvaro i EUs olika krishanteringsuppgifter är det svårt att prata om alliansfrihet för Sverige idag. Istället är och bör den huvudsakliga debatten handla om Sverige alls ska ingå i en organisation som baseras på militärt samarbete med militära medel som universallösning.

Sverige har länge varit en stark förespråkare för civil krishantering och förebyggande åtgärder för att förhindra att konflikter urartar i våldsanvändning. Denna sorts problemlösning skiljer sig markant från NATO:s militära strategier som utgår från kapprustning och avskräckning och således går stick i stäv med Sveriges långvariga grundtanke om vårt internationella engagemang – fred skapas med fredliga medel. Reinfeldts uttalande kan knappast tolkas som något annat än att han och regeringen nu definitivt givit upp den svenska alliansfriheten och tron på FN som den enda legitima multilaterala aktören med rätt till våldsanvändning i internationella konflikter.

Bombningarna under Jugoslavienkriget betraktas ofta som ett exempel på ett handfast NATO och ett förlamat FN. Men FN är den enda i sanning inkluderande internationella organisationen och det enda organ på den internationella arenan som har det faktiska mandatet att besluta om internationella militära åtgärder. Ett isådosättande av FN då det förlorar handlingsmöjligheter på grund av institutionella problem är inte acceptabelt. Fokus bör istället ligga på att reformera och stärka FN. Ett exempel på detta är att Sverige bör, istället för att närma sig NATO, stärka FN genom att stödja internationella missioner under FN-flagg, inte NATO. På så sätt kan Sverige vara en stark förespråkare för verklig multilateralism.

Annalisa Eneroth,
Ordförande Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF