FN-förbundets handläggare för Fredsfrågor Jens Pettersson gästbloggar hos IKFF

1 Jul 2009:

IKFF är, vid sidan av Svenska Freds, den svenska fredsrörelse jag högaktar mest. Detta allt sedan jag tillsammans med vänner i Malmö 1994 samlade in förnödenheter till de krigsdrabbade på Balkan. Ett stöd som kanaliserades genom de två organisationernas samarbete Kvinna till kvinna.

Samma år skördade folkmordet i Rwanda 800 000 människoliv. Det lades aldrig något formellt veto i säkerhetsrådet mot en militär insats som hade kunnat rädda dessa människors liv, men hade frågan ställts skarpt så hade ett veto varit troligt.

Misslyckandet i Rwanda var förödande för de drabbade, men också för FN självt. ”Aldrig mer!” har varit slagordet sedan dess. En del i tankearbetet sedan dess är myntandet av begreppet skyldighet att skydda, R2P. I sin banbrytande rapport resonerade kommissionen som myntade begreppet mycket runt vad som kan och bör göras om ett veto hindrar ett ingripande som skulle förhindra ett folkmord eller andra grova krigsförbrytelser.

Den diskussionen är livsnödvändig att föra för FN och världens hotade befolkningar.

IKFF väljer att inte föra den diskussionen. IKFF vill istället invänta FN-reformer (som inte kommer att genomföras under vår generation) som gör det omöjligt för säkerhetsrådets permanenta medlemmar att stoppa ett klokt agerande.

FN-förbundet har valt en annan linje. Vi är övertygade om att FN-tanken gynnas mer av att världssamfundet stoppar nästa folkmord än av ett strikt iakttagande av FN-stadgans bokstav.

Därför säger vi att det i extrema undantagsfall, efter ett veto i säkerhetsrådet, kan finnas anledning att ingripa med annan legitim grund.

Ett tänkt sådant scenario skulle kunna vara detta:

Konflikter i en afrikansk stat övergår i öppet våld och de grövsta tänkbara krigsförbrytelser mot civila blir följden. Tusentals civila dödas. Grannländer och en stark majoritet av FN:s medlemsländer vill stoppa övergreppen, med delvis militära medel. Alla analyser pekar på att detta vore möjligt och klokt att göra. Frågan ställs till säkerhetsrådet, men där lägger en av P5 in sitt veto. P5-landet utvinner nämligen naturresurser i den afrikanska staten och räds ett maktskifte i landet av rent egoistiska skäl.

När säkerhetsrådet därmed inte kan leva upp till sin skyldighet att skydda väljer grannländerna att vända sig till Afrikanska Unionen. AU har i sin stadga (paragraf 4h) öppnat dörren för ingripanden i en medlemsstat mot dess vilja i extrema fall. AU:s församling beslutar med övervägande majoritet att man måste ingripa. AU gör sådana planer och ber även icke-afrikanska länder om hjälp.

I ett sådant läge kan helt klart FN-förbundet ta ställning för att Sverige ska delta trots bristen på säkerhetsrådsmandat.

FN-stadgan skrevs för att skydda kommande generationer från krigets gissel – inte för att skydda P5-ländernas privata intressen. Ibland är skyddet av andan i stadgan viktigare än skyddet av bokstaven. Den insikten förs bäst fram av just oss FN-vänner i FN-förbundet. IKFF och Svenska Freds är välkomna att hjälpa oss i det arbetet.

Jens Petersson

Handläggare för fredsfrågor

Svenska FN-förbundet

Av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet