Miljöpartiet sist ut i Almedalen

10 Jul 2010:

I år var det Miljöpartiet som hade Almedalens allra sista dag. Eftersom de flesta besökare och arrangörer packade ihop sina saker redan igår var det glest framför den stora scenen under det som kom att bli veckans allra varmaste dag. Miljöpartiets två språkrör gjorde ändå tappra insatser och försökte elda upp massorna med visioner om en grön framtid.

Tyvärr fick visionerna om säkerhetspolitik stå tillbaka till förmån för nya järnvägssatsningar. Trist tycker jag. Även om klimathotet och bristen på jämlika rättigheter i samhället kom på tal inte bara en utan många gånger räckte det inte ända fram. Som vi har konstaterat flera gånger under den gångna veckan måste våra folkvalda våga säga det vi vill höra – att brist på jämlikhet och frånvaro av investeringar i hållbar utveckling inte bara är dåligt, utan faktiskt utgör ett reellt hot mot internationell fred och säkerhet. Vi måste prata om det.

Det verkar onekligen vara populärt att integrera fotboll i partiledartalen så här i VM-tider. Göran Hägglund gjorde det igår. Maria Wetterstrand gjorde det idag. Där slutar dock likheterna mellan de båda. Hägglund verkar faktiskt vara den minister Maria helst vill bli av med efter valet. Framförallt tycks det vara KD:s uråldriga syn på vad som skall betraktas som en familj som stör Maria.

Peter Eriksson pratade ännu mer övergripande än Maria, och konstaterade framförallt att klimathotet kan förändra livet på planeten väldigt snabbt. Här hade han kunnat flika in att kärnvapen kan göra detsamma. Han pratade om stora utmaningar men presenterade få lösningar vilket är lite tråkigt. Peter skulle liksom de andra kollegorna på partitopparna ha kunnat peka på de skyhöga militära utgifterna, men det gjorde han inte. Han sa visserligen att det är bättre att satsa på järnvägar än på fler militärer, men jag misstänker att otydligheten i det uttalandet gjorde att kopplingen mellan den politiska prioriteringen av militära utgifter och den politiska bortprioriteringen av investeringar i fred gick de flesta förbi.

Eftersom säkerhetspolitiken lyste med sin frånvaro finns det inte så mycket att säga om Miljöpartiets tal i Almedalen. Jag hoppas på mer säkerhetspolitik, fler kvinnor på beslutsfattande nivåer i hela samhället, större investeringar i fred och mer nedrustning nästa Almedalsvecka.

Emma Rosengren

Av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Göran Hägglund är rädd för overklighetens folk

9 Jul 2010:

Gårdagens blogginlägg om partiledartalen här i Almedalen började med ett stort och helhjärtat ja. Anledningen var att Sahlin pratade om sin politik, och att hon lovade att prioritera utrikes- och säkerhetspolitiken. Dagens blogg kommer därför att ge er ordet äntligen! Äntligen. Stunden vi alla har väntat på är här. Vi kan avslöja vad Göran Hägglund pratar om när han pratar om verklighetens folk! Som vi har undrat. Svaret finns i att overklighetens folk är kulturvänstern. Alltså är verklighetens folk alla som inte tillhör kulturvänster. Att det skulle vara riktigt så enkelt trodde vi faktiskt inte, men klart vi är nöjda med att äntligen få veta.

Göran nämnde faktiskt också internationella frågor. Eller ja, han nämnde Kuba och allas rätt tillyttrandefrihet och frihet. Det är ju bra, klart att alla ska ha rätt att säga och tycka vad de vill. Hägglund lyckades också säga kallt krig en gång. Det kunde ha handlat om att den gamla tidens säkerhetspolitik inte har något att göra med hur dagens utrikespolitik ska se ut. Men det gjorde det inte. Det handlade faktiskt inte om någonting. Däremot fnittrade vi lite förtjust när Hägglund konstaterade att Ohly och hans polare ”underkänner hela idén med att ha ett försvar”.

Välfärden verkar vara viktig för Hägglund. Inför nästa Almdalen har vi ett förslag till dig Göran. Om du vill att alla människor ska få välja vård, skola och allt annat som ingår i ditt välfärdskoncept skulle du kunna arbeta för att minska de militära utgifter som årligen belastar världens länder rent ekonomiskt, men som framförallt förstör samhället världen över.  Genom att bortprioritera militära utgifter kan vi skapa frihet och mänskliga rättigheter för alla.

Hägglund var bra på att prata om att jämställdhet mellan könen är viktigt, och det tycker vi också. So far so good. Däremot verkar han, trots att hans pressekreterare har uppmanat honom att låta bli, inbilla sig att det är politiskt korrekt att skämta om den ojämlika arbetsfördelning som råder mellan kvinnor och män, inte bara i det offentliga utan också i det privata. Kvinnor tar en huvuddel av ansvaret för hem och barn. Det är inte kul att skoja om det Göran, det är verkligen inte roligt. Den ojämlika arbetsfördelningen i det som Hägglund tycker ska vara det privata är ett av grundproblemen bakom den samhällsstruktur som konsekvent gynnar män.

Göran pratade också om kvotering. Alla möjliga människor ska tydligen behöva kvoteras nuförtiden, vilket enligt kds partiledare reducerar dem till och vara representanter för grupper istället för individer. Därför gillar inte Göran kvotering. Och framförallt är det vänsterns fel att kvotering diskuteras. Såklart är det ett stort problem att kategorisering av grupper, inte minst grupperna män och kvinnor, befäster de stereotyper som ligger bakom genusstrukturer och andra strukturer som gynnar vissa och missgynnar andra. Vi är dock inte hundra på att det är just det som Hägglund menar. Attityder är vägen till förändring enligt Hägglund men hur skall man uppnå förändring, ska vi behöva sitta och vänta på att förändringens vind sveper över oss? Vill vi få tillstånd en förändring krävs det handling, handling i form av kvotering annars kommer vi få vänta minst tvåhundra år till innan kvinnan kommer i närheten av en jämlik representation.

Däremot ska förtjänst och skicklighet vara ledord i utnämning av tjänster tycker Göran. Problemet med värdeladdade ord som förtjänst och skicklighet är dock att de är just så oerhört värdeladdade. Dessa ord har alltför länge definierats av den manliga norm som styr inte bara säkerhetspolitik, utan faktiskt det mesta. Det är därför som kvinnor inte har de höga tjänsterna. Det är för att normen är fel. Det är så som män kvoteras in på samhällets toppositioner, och det är inte ok.

Emma Rosengren och Frida Lundström

Av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Säkerhetspolitik med IKFF i Almedalen

9 Jul 2010:

Igår bjöd Säkerhetspolitiskt sommartorg på spännande debatt mellan riksdagspartierna vid två olika tillfällen: först diskuterades svensk säkerhetspolitik och sedan den svenska insatsen i Afghanistan. Det var väldigt intressant att höra enbart säkerhets- och utrikespolitik diskuteras, då detta område vanligtvis inte får så stort utrymme under valkampanjer.

Representanter från riksdagspartierna samt Feministiskt initiativ samlades för att diskutera och debattera vems säkerhet Sverige arbetar för. Man utgick från frågorna som var ställda till partierna i IKFF:s skrift ”Röstar du för fred?”. Debatterna skedde delvis mellan partiblocken men även inom dem för att visa på de olikheter som förekommer i partiernas sätt att resonera kring säkerhetsfrågor. Mest uppseendeväckande var debatten mellan Stina Sundberg (FI) och Karin Enström (M) gällande den svenska vapenexporten. Enström resonerade att den svenska försvarsindustrin behöver vapenexporten och att så länge det finns vapen i världen kan vi lika gärna fortsätta vår export. Med andra ord- så länge det finns elände och hemskheter och krig i världen kan vi lika gärna dra nytta av det och bli rika. Sundbergs resonemang grundades i helt andra värderingar med fokus på människor istället för ekonomi. Hon argumenterade för att avskaffa vapenexporten och menade att en export som förstör människors liv inte ska finnas. Krig skyddar nationer inte medborgare.

Nedan följer ett urval av åsikter från olika partier gällande de frågor som debatterades:

• Folkpartiets Allan Widman argumenterade för European Defence Agency (EDA) och att detta kommer att leda till att minska den omfattande utvecklingen och samla resurserna. Transparensen kommer att öka och vapenexporten kommer att vara densamma som tidigare.
• Miljöpartiets Peter Rådberg menade att kvotering är en effektiv strategi för att öka kvinnors deltagande i fredsprocesser, och även ett ökat deltagande av kvinnor i beslutsfattandet är positivt.
• Socialdemokraternas Kent Härstedt visade sitt stöd för Lissabonfördraget och ser inte ett gemensamt försvar för EU som en militarisering av Europa.
• Centerpartiets Staffan Danielsson stödjer idén på ett konvention som förbjuder kärnvapen och menar att C är öppna för allt som kan leda till att kärnvapen skrotas.
• Vänsterpartiets Hans Linde argumenterade, till skillnad från FP, mot ett svenskt medlemskap i NATO och menade att ett medlemskap skulle sänka Sveriges trovärdighet i nedrustningssammanhang och när det gäller förebyggande av konflikter.
• Krisdemokraternas Else-Marie Lindgren var negativt inställd till ett svenskt deltagande i insatser utan FN-mandat men menade samtidigt att det centrala är att skydda människors liv, till exempel genom en EU stridsgrupp.

Debatt nummer två tog upp partiernas strategier för det fortsatta engagemanget i Afghanistan. Samtliga riksdagspartier var representerade. Debatten inleddes med att partierna fick presentera sin bedömning av nuläget i Afghanistan. Det var enkelt att se en röd tråd i det som berättades (med något olika nyanser beroende på parti)- alla var överens om att läget är bekymmersamt. Alliansens partier valde att plocka fram några få positiva exempel (tillgång till skolor och sjukvård har blivit bättre) medan de röd-gröna partierna målade upp en mörkare bild. Både Peter Rådberg (MP) och Ali Esbati (V) beskrev läget som sämre idag än igår (ex: andelen fattiga har ökat) och pekade på att den strategi som nu finns har misslyckats. Socialdemokraternas Carina Hägg poängterade vikten av att kvinnor inkluderas i arbetet för fred och menade att utan kvinnor blir freden inte hållbar. Även Rådberg (MP) argumenterade för att fler kvinnor ska få möjligheten att aktivt delta i uppbyggandet av det afghanska samhället.

Krisdemokraternas Else-Marie Lindgren var ganska intetsägande och det var svårt att läsa ut en bestämd åsikt. Hon sa exempelvis att små steg framåt hade gjorts men samtidigt små steg bakåt. Centerpartiets Staffan Danielsson återvände flertalet gånger under debatten till de problem som odemokratiska, fundamentalistiska religiösa grupper utgör för säkerhetsläget i landet och menade att det är svårt att bygga skolor utan demokrati. Med andra ord: det behövs en militär strategi för att kunna ge humanitärt stöd. Detta höll även Widman (FP) med om. De röd-gröna partierna argumenterade tvärtom för att det militära stödet och det humanitära hade kommit varandra alltför nära, att proportionerna mellan det militära och det civila är fel. Det civila stödet bör få mer utrymme.

Linda Eitrem Holmgren

Av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet