FN-förbundets handläggare för Fredsfrågor Jens Pettersson gästbloggar hos IKFF

1 Jul 2009:

IKFF är, vid sidan av Svenska Freds, den svenska fredsrörelse jag högaktar mest. Detta allt sedan jag tillsammans med vänner i Malmö 1994 samlade in förnödenheter till de krigsdrabbade på Balkan. Ett stöd som kanaliserades genom de två organisationernas samarbete Kvinna till kvinna.

Samma år skördade folkmordet i Rwanda 800 000 människoliv. Det lades aldrig något formellt veto i säkerhetsrådet mot en militär insats som hade kunnat rädda dessa människors liv, men hade frågan ställts skarpt så hade ett veto varit troligt.

Misslyckandet i Rwanda var förödande för de drabbade, men också för FN självt. ”Aldrig mer!” har varit slagordet sedan dess. En del i tankearbetet sedan dess är myntandet av begreppet skyldighet att skydda, R2P. I sin banbrytande rapport resonerade kommissionen som myntade begreppet mycket runt vad som kan och bör göras om ett veto hindrar ett ingripande som skulle förhindra ett folkmord eller andra grova krigsförbrytelser.

Den diskussionen är livsnödvändig att föra för FN och världens hotade befolkningar.

IKFF väljer att inte föra den diskussionen. IKFF vill istället invänta FN-reformer (som inte kommer att genomföras under vår generation) som gör det omöjligt för säkerhetsrådets permanenta medlemmar att stoppa ett klokt agerande.

FN-förbundet har valt en annan linje. Vi är övertygade om att FN-tanken gynnas mer av att världssamfundet stoppar nästa folkmord än av ett strikt iakttagande av FN-stadgans bokstav.

Därför säger vi att det i extrema undantagsfall, efter ett veto i säkerhetsrådet, kan finnas anledning att ingripa med annan legitim grund.

Ett tänkt sådant scenario skulle kunna vara detta:

Konflikter i en afrikansk stat övergår i öppet våld och de grövsta tänkbara krigsförbrytelser mot civila blir följden. Tusentals civila dödas. Grannländer och en stark majoritet av FN:s medlemsländer vill stoppa övergreppen, med delvis militära medel. Alla analyser pekar på att detta vore möjligt och klokt att göra. Frågan ställs till säkerhetsrådet, men där lägger en av P5 in sitt veto. P5-landet utvinner nämligen naturresurser i den afrikanska staten och räds ett maktskifte i landet av rent egoistiska skäl.

När säkerhetsrådet därmed inte kan leva upp till sin skyldighet att skydda väljer grannländerna att vända sig till Afrikanska Unionen. AU har i sin stadga (paragraf 4h) öppnat dörren för ingripanden i en medlemsstat mot dess vilja i extrema fall. AU:s församling beslutar med övervägande majoritet att man måste ingripa. AU gör sådana planer och ber även icke-afrikanska länder om hjälp.

I ett sådant läge kan helt klart FN-förbundet ta ställning för att Sverige ska delta trots bristen på säkerhetsrådsmandat.

FN-stadgan skrevs för att skydda kommande generationer från krigets gissel – inte för att skydda P5-ländernas privata intressen. Ibland är skyddet av andan i stadgan viktigare än skyddet av bokstaven. Den insikten förs bäst fram av just oss FN-vänner i FN-förbundet. IKFF och Svenska Freds är välkomna att hjälpa oss i det arbetet.

Jens Petersson

Handläggare för fredsfrågor

Svenska FN-förbundet

Av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Maud Olofsson – en sommarschlager

30 Jun 2009:

När IKFF för några veckor sedan höll en paneldebatt med Europaparlamentariker i Stockholm häpnade vi då Centerpartiets talare Johan Pettersson citerade artisten Tommy Nilsson och sa; ”Jag tror på människan”. Det är alltför sällan som Tommy Nilsson citeras i seriösa säkerhetspolitiska sammanhang. Vi var övertygade om att det var en engångsföreteelse, men icke, trenden verka hålla i sig. Under sina dryga 40 minuter på scenen lyckades Maud citera inte mindre än tre ytterligare folkkära och klämkäcka artister; Tomas Ledin, Ted Gärdestad och Susanne Alfvengren. Vem vet, kanske har partiet en intern svensktopp, som de nu, steg för steg väljer att offentliggöra? Imorgon är det åter Politisk Allsång vid Donners plats. Vi känner spänd förväntan inför vad Centerpartiet och Maud då kommer att ta till för knep. Partiledaren gav oss visserligen en hint genom att ge ”heder till metall”, men vi vet inte. Spänningen är olidlig.

Nog om skönsång. Visst är det trevligt med gamla klassiker, men vi vill såklart höra politikerna prata säkerhetspolitik här i Almedalen. Maud talade visserligen en hel del om klimatfrågan som självklart har en tydlig koppling till internationell mänsklig säkerhet, men den kopplingen undvek hon att göra. Hon pratade också om kvinnors frånvaro i politiken och nämnde att Karin Söder var den första kvinnliga politiker att äntra scenen i Almedalen, året var 1979. Det må vara beundransvärt av Karin, men går ju inte att jämföra med IKFF:s damer som pratade politik på krigsfronten redan 1915. Ändå är vi såklart glada att feministen Maud har vaknat till liv. Nästa år kanske hon inte bara tycker att jämställdhet är bra för kvinnor (och mäns döttrar), utan också för män.

Liksom Björklund glömde Olofsson som sagt den internationella säkerhetspolitiken. Hon lyfte dock fram Gotland genom att tala om energi från och på ön. Ett tag kändes det som att hon pratade om Gotland som något så annorlunda, så frånskilt ”oss andra” att en lätt förvirring lämnades kvar i trötta och soldränkta huvuden; hör inte Gotland till Sverige? Hur är det nu igen? Mer än så berördes inte de internationella relationerna, förutom en avslutande tanke riktad till kämpar i Irak och Iran.

Kort sagt; bra att Maud har plockat fram feministen i sig och att hon ser klimathotet som ett problem. Vi tycker dock att hon blev lite långrandig. Vid ett tillfälle citerade Maud någon och sa att ”nu får det vara nog på det här evinnerliga babblandet”. Någon kanske borde ha sagt detsamma till Maud.  

Emma och Helena, blogging in Almedalen

Av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Att förhindra krig – varför ledde spända konflikter till krig i Georgien, men inte i Baltikum?

30 Jun 2009:

På tisdagens förmiddag arrangerade IKFF tillsammans med FBA och Kristna Freds ett seminarium där panellisterna diskuterade förebyggande av väpnad konflikt under den kluriga rubriken Att förhindra krig – varför ledde spända konflikter till krig i Georgien, men inte i Baltikum? I panelen satt Ragnar Ängeby FBA, Anders Melbourn (chefredaktör Sändaren), Kerstin Grebäck internationell ordförande IKFF, Carina Hägg (s) och Olof Ehrenkrona från UD. Biträdande chef på SIPRI Daniel Nord modererade samtalet.

Ragnar Ängeby inledde med att betona vikten av att kanalisera konflikter in i fredliga procedurer där olika faktorer tas med i beräkningen. Enligt honom definierar FBA förebyggande som det man egentligen gör för att folk inte skall ägna sig åt våld utan istället tala med varandra.

Anders Melbourn talade om frammarschen av low politics inom säkerhetspolitiken. Enligt honom är Baltikum ett utmärkt exempel på hur konfliktförebyggande lyckas kombinera ett starkt engagemang från en hög politisk nivå med utomstående aktörer samt affärsmässigt och folkrörelsemässigt engagemang. Detta i en situation då det till och med fanns kärnvapen i området.

IKFF:s internationella ordförande Kerstin Grebäck underströk vikten av FN, det multilaterala system i världen som har till uppdrag att ta hand om konflikter i världen, något IKFF/WILPF har arbetat för sedan organisationens grundande 1915. Hon kritiserade också brist på stöd till kvinnor i Georgien, och argumenterade för att det civila samhället alltid är centrala i att bygga hållbar fred inifrån. Fredsförebyggande har alltid sin grund i engagemang hos människor som har kunskap om den lokala situationen, både män och kvinnor. Utan civilbefolkningens stöd kommer man inte längre än möjligtvis till eld upphör.

Olof Ehrenkrona inledde med att konstatera att fredsförebyggande insatser idag är mycket bättre än de tidigare har varit och att många av de fredsfrämjande operationer som EU under senare har ingått i har varit framgångsrika. Enligt honom har framgången sin grund i bra ledarskap, närområdets engagemang och den internationella arenans respons.

Carina Hägg, liksom Kerstin Grebäck, strök under kvinnors roll i allt konfliktförebyggande arbete. Enligt henne har Säkerhetsrådets resolution 1325 och resolution 1820 en central roll i att såväl förstå kvinnors särskilt utsatta situation som nyckelroll som aktörer. Hon argumenterade att man i fallet Georgien misslyckades se kvinnors roll och ta tillvara den stora resurs de sitter på.

Man förde också en längre diskussion om OSSE:s roll. Kerstin Grebäck underströk att fredsrörelsen i Europa länge har arbetat för att OSSE skall bli det organ som FN vänder sig till.

Se hela seminariet på Bambuser!

Av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet