Om en fredsresa i Indien

28 Jan 2010:

8 min efter landning, sitter jag i taxi och åker genom slummen. Klockan är 17. ”Där bodde huvudpersonen i Slamdog millionaire”, pekar föraren. Det ligger sovande bylten på gatan. Plötsligt trycker taxiföraren all sin kraft på bilens tuta. En kärra, med kylskåp på, dragen av en man stoppar trafiken. Getter och kor försöker hitta föda bland skräpet vid trottoarkanten. Kvinnor sitter på huk och sorterar sopor. Nakna barn leker. I min taxi skrålar bollywoodmusik. Det är 30 grader i Bombay den 29 januari, vilket känns skönt efter minusgrader och snö i morse i Stockholm.

Nästa dag får jag sällskap av ingen mindre än WILPF:s internationella co-president Kerstin Grebäck, IKFF:s ordförande Kirsti Kolthoff, IKFF:s internationella styrelseledamot Emma Rosengren och informationsansvarig Pia Johansson. Vi firar in det nya året tillsammans med massor av indier som gärna tar i hand och önskar oss gott nytt år. Den medhavda bubbeldrickan kan vi dock inte öppna förrän vi är tillbaka på hotellet.

Så går färden vidare mot Ahmedabad och Gujarat Vidyapith University. Det känns mycket inspirerande att få bo på ett universitet som andas Mahatma Gandhi efter hans tid där. Dagarna har ett fullmatat program. För den som vill är det utflykt till sevärdheter kl 06.30 fram till kl 08 då frukost serveras ute i det fria på en av universitetets gräsmattor. Sen bänkar vi oss för att under dagen gå igenom en proppfull agenda. För mig som relativt ny medlem i IKFF och fullständigt purung vad gäller deltagande på ett IB-möte var det enormt mycket att smälta. På eftermiddagen första dagen frågar en av deltagarna mig: ”Du ser ut som om du undrar vad du egentligen gör här, stämmer det?” Nej det gjorde det inte för jag visste ju att på ett möte med så många framgångsrika, duktiga kvinnor från så olika delar av världen då blir det diskussioner. Och visst, ibland fanns hos mig en undran, hur går det att fortsätta nu. Med det går och det går att uppnå en massa vilket IKFF och WILPF verkligen visar. Därför vill jag fortsätta att vara medlem.

Till min stora glädje börjar första dagen med att framstående akademiker från olika universitet håller seminarie på temat Non Violence and South Asian Realities. Här påpekas bland annat vikten av att länderna i regionen kring Indien måste arbeta tillsammans och också vikten av kvinnors jämlikhet för att skapa en varaktig fred i hela världen. Min önskan är att så småningom kunna medverka till att WILPF också skall finnas i Pakistan där jag har en del av mitt hjärta efter många besök i landet. Lillian Angelo, Norge, och jag har börjat diskutera möjligheterna men tilläggas bör att det finns de som säger att det är omöjligt.

Dr Ila Pathak, president i indiska WILPF undrar om sex av oss kan tänka oss att delta i en demonstration för att stödja boende i ett område där en cementfabrik och ett kalkstensbrott skall utvidga sin verksamhet till följd att byarnas invånare måste flytta från sina hem. Givetvis vill vi stödja detta. Mitt i en vägkorsning ställs vi tillsammans med indiska aktivister. Gissa om passerande indier stirrar när de får se västerlänningar i gruppen. Mycket press är där och rapporterar. Bland aktivisterna fanns några kvinnor som rest i SEX timmar för att kunna delta. Vi var stolta att få ge vårt stöd.

Detta var mitt första internationella deltagande i WILPF-sammanhang och jag hoppas att många fler skall följa. Jag vill passa på att tacka göteborgskretsen för att jag fick möjlighet att delta och så ett tack till Kirsti, Kerstin G, Pia och sist men inte minst Emma som alla tog med mig i gemenskapen.

Christina Hyllner, Göteborgskretsen

Av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet