Nära räcker inte ända fram…

7 Jul 2010:

Tack Jan Björklund! Äntligen någon som blickar utanför Sveriges gränser och faktiskt pratar om internationella frågor. Efter två dagar med fokus på det nationella levererade Björklund det vi alla har längtat efter – lite säkerhetspolitik. Tyvärr kom han ändå inte riktigt ända fram. Särskilt inte eftersom han gjorde det klassiska misstaget att bara prata om militära insatser och militära lösningar på säkerhetsproblem.

Björklunds retorik om den svenska närvaron i Afghanistan går ut på att tolvåriga flickor ska skyddas av militära styrkor mot talibanernas attacker mot skolor som utbildar flickor. Att flickor inte får gå i skolan är ett enormt problem i länder världen över. Så långt är du rätt ute Björklund. Det finns dock inget som säger att militära styrkor leder till att kvinnor och flickor får gå i skolan. För att trygga skolgången måste mer satsas på civila resurser, på lärare, stöd till civilsamhällets organisationer på plats och på återuppbyggnad av samhällen. Framförallt är det den långsiktiga civila kapaciteten som leder till stabil fred. Vi måste prioritera mänsklig säkerhet, inte militär osäkerhet.

Trots tappra försök att lyfta blicken och se utanför Sverige misslyckades Björklund helt och hållet med att se de strukturella problemen. Det räcker inte att prata om att Sverige har störst tillväxt i EU och kan konkurrera i en alltmer globaliserad värld när Sverige är en av världens största vapenexportörer. Sverige ska inte sälja vapen till andra länder, Sverige ska jobba för nedrustning. Om ditt besked till flickorna i Afghanistan är att svenska militärer ska garantera deras skolgång är vårt besked till dig Jan att militära styrkor inte kan lösa all världens problem. Det handlar om politiska prioriteringar, och nu måste vi prioritera freden.

Emma Rosengren och Josefin Lind

Av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet