Sammanblandning av politikområden – hot mot mänsklig säkerhet

23 Nov 2010:

Publicerad i Omvärlden nr 7  November 2010
Under senare år har utrikes-, bistånds- och försvarspolitiken knutits samman alltmer. Detta riskerar leda till att militära strategier prioriteras på bekostnad av mänsklig säkerhet. Militära strategier kan aldrig skapa långsiktig fred. Därför kan sammanblandningen av politikområdena motverka fred och säkerhet, skriver Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare för IKFF.

Enligt försvarsminister Sten Tolgfors (2007) har regeringen som ambition att knyta utrikes-, utvecklings-, säkerhets-, och försvarspolitiken närmare varandra, för att bättre kunna bidra till frihet, säkerhet, demokrati och välstånd i världen. Denna utgångspunkt har legat till grund för de senaste årens utrikes, bistånds- och försvarspolitik genom vilken politikområden som traditionellt sett verkat mer fristående från varandra knutits samman alltmer. Biståndsminister Gunilla Carlsson talar om säkerhetspolitiska frågor i biståndsdiskussioner och Tolgfors inkluderar bistånds- och utvecklingspolitiska områden i retoriken kring Sveriges militära insatser i konfliktdrabbade länder.

Det är lätt att ryckas med i den politiska debatten när det talas om samordning av politikområden i effektivitetssyfte och ur säkerhetssynpunkt. I grunden är det dock olika syn på säkerhet och hur den bäst uppnås som ska samordnas, och hittills har inte det bredare mänskliga säkerhetsperspektivet fått genomslag. Istället är det de militära strategierna som vinner mark. Väpnade styrkor militariserar samhällen och riskerar att skapa en kultur som långt senare motarbetar långvarigt säkerhetsarbete med respekt för mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och fred. Därför är sammanblandningen av politikområden ett hot mot mänsklig säkerhet.

Tolgfors (2009; 2008) beskriver den svenska insatsen i Afghanistan med orden ”Sverige är i Afghanistan för det afghanska folkets säkerhet”och påpekar att ”[e]n förutsättning för utveckling är att det skapas en säker miljö”. Även biståndsminister Gunilla Carlsson (2008) argumenterar på samma sätt, bristen på säkerhet hotar utvecklingssamarbete och fattigdomsbekämpning och därför är militärens arbete för att uppnå säkerhet avgörande som första steg. Denna koppling mellan säkerhet och utveckling, där ”säker miljö” utgör förutsättning för utveckling, öppnar upp för en bredare syn på biståndets uppgift och tillämpningsområde och militära strategier används allt mer i utvecklingsarbetet.

Om man talar om säkerhet med en i grunden militaristisk syn på hur internationell fred och utveckling ska uppnås, arbetar man med en förlegad säkerhetsanalys. Trots att retoriken har skiftat och politikområden alltmer erkänns som ömsesidigt beroende domineras problemlösningen av en tilltro till traditionella lösningar.

IKFF välkomnar en helhetssyn vad gäller säkerhet, fredsfrämjande och utveckling. Det är dock oroande att man än idag tar sitt avstamp i en traditionell säkerhetsanalys. Dagens globala säkerhetsproblem kan inte lösas med militära strategier utan kräver en individbaserad utgångspunkt. Mänsklig säkerhet måste prioriteras, med grund i att alla har rätt att få sina mest grundläggande behov tillgodosedda. Svensk säkerhetspolitik måste präglas av ett kritiskt förhållningssätt, det är det enda realistiska alternativet. Låt oss diskutera vilken politik för säkerhet Sverige ska bedriva under 2010-talet.

Petra Tötterman Andorff
Generalsekreterare
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Referenser:
Tolgfors, Sten, (16-09-07) ”Nya miljoner för fred utomlands”,  Svenska Dagbladet
Tolgfors, Sten (29-07-09) ”Därför strider svenska soldater i Afghanistan”, Dagens Nyheter
Tolgfors, Sten (09-10-08) ”Afghanistan kan inte lämnas åt Talibanerna”, Dagens Nyheter
Carlsson, Gunilla, (07-11-08) ”Svensk närvaro i Afghanistan”, tal på Svenska Afghanistankommitténs årsmöte