Kvinnor och barn får betala priset när freden ska bombas fram

4 Maj 2011:

Publicerad på Newsmill 2011-04-28
Under ”den arabiska våren” har det funnits tillfällen då fredlig förändring verkade möjlig. Protester i flera länder övergick i revolution och tusentals individer gick ut på gatorna för att kräva demokrati och mänskliga rättigheter. De som länge gett sitt stöd till diktatorerna hade inget att sätta emot folkets vilja och regimförändringar i Tunisien och Egypten var ett faktum. Hur har vi gått från dessa ögonblick, till krig i Libyen, våldsamma förtryck i Yemen, Bahrain och Syrien, och det snabbt kvävda upproret i Saudiarabien?

Till följd av upproren har det internationella samfundet fått stark kritik för misslyckandet med att upprätthålla internationell rätt, försvara mänskliga rättigheter och utkräva ansvar för våldshandlingar. När Säkerhetsrådet i och med resolution 1970 beordrade ett fullständigt vapenembargo mot Libyen var det redan för sent, då hade grova kränkningar av mänskliga rättigheter redan inträffat. Resolution 1973, som antogs kort där efter, auktoriserade stater att med alla tillgängliga medel beskydda Libyens befolkning, men de förödande konsekvenserna var inte svåra att förutse.

Bestående fred kan aldrig byggas med militära medel. Det går inte att bomba fram skydd av civila och inte heller demokrati. Det internationella samfundets skyldighet att skydda blev åberopat i sista stund då krisen redan var ett faktum. Hur ska dock ansvaret att beskydda implementeras när krig redan brutit ut? Hos vem ligger ansvaret för att upprätthålla krigets lagar, folkrätten och för att beskydda Libyens befolkning? När beväpnade styrkor används har systemet redan misslyckats.

Skyldigheten att skydda innebär i sin bästa tolkning att vår gemensamma mänsklighet försäkras. Principen innebär också att det internationella samfundet agerar när stater kränker internationell lag och dödar och förföljer civila. Det är i teorin en god doktrin, men som den fram tills nu blivit tolkad och omsatt till handling når den inte ända fram.

Vi ser nu att de som är mest utsatta i konfliktdrabbade samhällen, nämligen civilbefolkningen med en majoritet kvinnor och barn, inte skyddas mot de säkerhetshot de utsätts för. Rapporter om våldtäkt och överfall började tidigt strömma in och det är en etablerad sanning att det är farligare att vara kvinna än soldat i dagens konflikter.

Skyldigheten att skydda utgör en unik möjlighet att se människor i konfliktområden som relevanta aktörer snarare än som offer för omständigheter. Hållbar och verklig säkerhet kan bara uppnås när människor erkänns som aktörer i sina egna liv. Detta gäller inte minst för kvinnors säkerhet.

Tyvärr präglas principen om skyldigheten att skydda fortfarande av ett uppifrån och ner-perspektiv. Detta leder till hierarki där människors skyddsbehov prioriteras olika, oftast med kvinnor och barns skydd längst ner på skalan. Ett exempel är att våldtäkt endast ses som ett skäl för intervention om det sker som del av etnisk rensning eller folkmord. Denna ”skyddshierarki” präglar också kvinnors bestämmanderätt över sina liv och möjlighet att påverka den säkerhetspolitiska agendan.

Konsekvenserna av en hierarkisk syn på beskydd leder till stora svårigheter i det internationella arbetet för fred och säkerhet. Vem är det internationella samfundet har skyldighet att skydda och kan vi anse att målen ens till en liten del är uppnådda?

Verkligt beskydd kan bara åstadkommas genom långsiktigt förebyggande. Detta är det väsentliga budskapet med skyldigheten att skydda. Redan 1915 kunde den internationella kvinnokonferensen i Haag konstatera följande: ”Att argumentera för att krig är oundvikligt, är både ett förnekande av intellektets suveränitet, liksom ett svek av människans djupaste instinkt”. Doktrinen skyldighet att skydda är där för att förebygga väpnad konflikt, vilket har misslyckats, och kommer fortsätta att misslyckas om den används för att legitimera militära interventioner.

Petra Tötterman Andorff
Generalsekreterare
IKFF

Här finner du artikeln på Newsmill