Huvudsyftet med dessa internationella konferenser är att föra politiska diskussioner kring aktuella händelser som rör IKFF:s program. Viktiga beslut som vi i Sverige kommer att använda i vårt dagliga arbete för att påverka beslutsfattare och informera den svenska allmänheten om militarismens konsekvenser för fred och säkerhet.

IKFF har sedan 1920–talet utvecklat sin säkerhetspolitiska analys genom resolutioner antagna av hela den internationella organisationen och de flesta resolutionerna bekräftar tidigare tagna beslut, men det är alltid nya aspekter inkluderade för att följa den aktuella säkerhetsutvecklingen.

Resolutionen om situationen i Mellanöstern berörde den omröstning i FN:s generalförsamling som kommer att ske i höst rörande erkännandet av en palestinsk stat. IKFF underströk vikten av att erkännandet inte underminerar möjligheterna att uppnå hållbar fred och rättvisa för det palestinska folket.

Resolutionen om Nepal uppmärksammade den politiskt instabila situationen i Nepal och uppmanade det internationella samfundet att påverka de politiska partierna att påskynda demokratiseringsprocessen i landet och att inkludera kvinnor i diskussionerna och förhandlingarna.

En resolution om påtvingad migration och asyl uppmärksammade kvinnors utsatthet som flyktingar och hur särskilt unga kvinnor utsätts för trafficking och påtvingad prostitution. En annan resolution fokuserade på kärnvapennedrustning och att kärnvapen bör förbjudas under ett starkt internationellt juridiskt ramverk.

En resolution om nationella handlingsplaner för resolution 1325 antogs där vikten av att inkludera reglering av vapenhandel och nedrustningens betydelse för kvinnors säkerhet i handlingsplanerna ställdes som ett krav. Alla IKFF sektioner uppmanades att följa om deras regeringar implementerar sina handlingsplaner och de länder som inte har några att anta dem i samarbete med det civila samhället.

IKFF antog en resolution om det nya FN-organet UN WOMEN för att visa sitt stöd och uppmuntra att organisationen använder ett mänskligt rättighetsperspektiv på sin verksamhet hellre än att argumentera för de ekonomiska fördelarna av kvinnors deltagande. IKFF uppmuntrar UN WOMEN att ta ledarskap inom FN-systemet på området kvinnor, fred och säkerhet men påpekar samtidigt vikten av att alla FN–organ applicerar ett genusperspektiv.

Kongressen antog också en resolution på temat den ”Arabiska våren” där kvinnornas betydande roll i revolutionerna uppmärksammades och vikten av kvinnornas fortsatta deltagande underströks. IKFF krävde ett omedelbart stopp på de militära interventionerna och försäljningen av vapen i regionen.

Kongressen uppmärksammade också den globala vapenhandeln genom en resolution som stödjer ett aktivt IKFF-deltagande i den pågående FN-processen att förhandla fram ett vapenhandelsavtal, det så kallade Arms Trade Treaty (ATT). Kvinnors utsatthet för väpnat våld uppmärksammades och behovet av ett genusperspektiv i avtalet framhölls. IKFF anser inte att ATT endast är ett vapenhandelsavtal utan ska ses som ett verktyg att förebygga konflikt, brott mot mänskliga rättigheter och internationell lag.

1949 avskaffade Costa Rica sin militär vilket är unikt i det internationella samfundet. IKFF, som höll sin kongress i Costa Rica, valde att uppmärksamma att landet under de senaste åren valt att bli allt mer militariserade genom ett nära samarbete med militären från USA och Colombia och det pågående ”kriget mot droger.”

I samtal med de andra sektionerna blir det allt mer uppenbart att IKFF:s analys av säkerhetsproblematiken är nödvändig för hållbar fred och utveckling. Att IKFF välkomnade fem nya sektioner, Spanien, Mexico, Nigeria, DR Kongo, Pakistan under denna kongress är ett stort framsteg och bådar gott inför framtiden. Den svenska sektionen ser också fram emot att få fortsätta samarbetet med den nya ordföranden Adilia Caravaca från Costa Rica och viceordförande Kerstin Grebäck från IKFF Sverige.

Det har varit fantastiskt att dela erfarenheterna från den här veckan med hela den svenska sektionen. Vi har alla tillsammans från kansliet, styrelsen och Göteborgskretsen, bidragit i diskussioner, arbetat hårt med logistiken, arrangerat en uppskattad workshop om kommunikation, och bidragit med våra erfarenheter från fundraising – ett verkligt teamwork – Muchos Grazias J

Sektionen i Costa Rica har tagit emot oss med stor värme och lagt ner ett fantastiskt arbete på att få denna kongress att hända, men det är inte utan stolthet som jag kan konstatera att utan den svenska sektionens stora bidrag hade mötet inte varit möjligt. Vi har bidragit med finansiella medel men framförallt med personalresurser och vår fantastiska praktikant/kongresskoordinatör Karin Friedrich. Det är också roligt att den svenska delegationen är bland de största och tillsammans kan vi på kansliet, styrelseledamöter och deltagare från Göteborgskretsen åstadkomma mycket här under den kommande veckan.

Första dagen av konferensen började med en panel med deltagare från hela världen som presenterade olika delar av IKFF:s arbete. Vi fick höra föredrag om militarismens påverkan på miljö, ekonomisk och social rättvisa och kvinnors säkerhet. Världens militarisering påverkar kvinnors säkerhet på alla nivåer. Indirekt genom att de ekonomiska resurser som militarismen kostar inte kan användas för att bekämpa verkliga säkerhetshot som svält, naturkatastrofer, flyktingströmmar och hälsoproblem. Militarismen har också direkta konsekvenser genom de säkerhetshot som vapen i ett samhälle utgör.

Sarah Masters från IANSA Women’s Network (International Action Network on Small Arms) gjorde ett stort intryck på mig med sin presentation av hur väpnat våld mot kvinnor utgör ett säkerhetshot i såväl krig och konflikt som i fred. Varje dag dör 1000 människor av en kula och endast en fjärdedel av dessa dödsfall är relaterade till krig och konflikter. Lätta vapen produceras, distribueras, säljs, köps och används framförallt av män, men ändå drabbas kvinnor oproportionerligt hårt av dessa vapen. Lätta vapen används för att våldta, hota, och döda kvinnor dagligen och de är de riktiga massförstörelsevapnen i världen.

För IKFF är det centralt att på ett tydligt sätt koppla samman vikten av nedrustning och kvinnors säkerhet. Den här veckan kan vi från Sverige tillsammans med deltagare från våra systersektioner fundera kring hur vi tillsammans kan göra dessa länkar tydligare för politiker, internationella institutioner och allmänheten.

”Your voice – Your security – Activate it” – 2015 fyller IKFF 100 år och då vill vi ha 100 000 aktiva kvinnor världen över. Jag tror att det är möjligt, om vi alla aktiverar våra röster för fred och säkerhet.

Petra Tötterman Andorff

Jag gick fram och tackade för Sveriges enträgna arbete med resolution 1325, påpekade att vi har ett gott samarbete med Gunilla Carlsson kring kvinnors säkerhet och att jag ser fram emot ett utökat samarbete med Carl Bildt kring dessa viktiga säkerhetspolitiska frågor. Så nu antar jag att utrikesministern går omkring med ”Disarm Domestic Violence” och ”Women, Peace and Security”, IKFF:s praktiska fickmanualer i fickan. Förhoppningsvis blir han inspirerad till att i framtiden inkludera resolution 1325 i sitt arbete, ett ”must have” för den svenska säkerhetspolitiken snarar än ”nice to have”.

Maud däremot glömde helt bort säkerhetspolitiken i sitt tal. Förvisso nämnde hon globala miljöhot men mer än så blev det inte. Strax före hon gick upp på scen frågades Abir Al-Sahlani ut på Säkerhetspolitiskt sommartorg, och som vanligt fick vi höra mer om utrikespolitik då än vad partiledarna vanligtvis levererar.

Al-Sahlani började med att konstatera att säkerhetspolitik handlar om människors säkerhet och att det inte är rättivst att ”gubbar” ensamma får definiera vad säkerhetshot är. Enligt henne leder det till att hälften av världens befolkning inte får vara med och beskriva problem, vilket leder till att utgångspunkten inte blir komplett.

Al-Sahlani efterlyste också moderna verktyg som underlättar implementeringen av resolution 1325. Webbaserad information var en sak hon nämnde, och vi kan glatt konstatera att IKFF:s internationella projekt PeaceWomen kan vara intressant för Al-Sahlani.

När moderatorerna frågade om NATO blev svaren problematiska. Al-Sahlani gav Allan Widman medhåll och konstaterade att hon tycker att ett svenskt medlemskap vore bra. Frågan är hur det ska gå för Centern – först överger de väljarna i kärnkraftfrågan, och nu verkar det vara ok att vara med i en kärnvapenallians.

Kort sagt bjöd centerpartiets dag i Almedalen på spridda skurar.

Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare IKFF

Han började, ur ren utrikespolitisk ståndpunkt, starkt med att tala om frihetskämpar i Syrien men fortsatte desto märkligare med att bekräfta att ”även” människor i arabvärlden har rätt att leva i frihet. Han konstaterade också att människor i Iran inte har några humanistiska värderingar, vilket kändes oerhört obefogat. I övrigt pratade han inte mycket alls om världen utanför Sverige, om det inte var i sammanhang där han deklarerade att det är bättre att i dagens värld tillverka teknologi än att tillverka kläder.

Mer säkerhetspolitik blev det såklart på det säkerhetspolitiska försnacket med försvarspolitiska talespersonen Allan Widman. Till vår stora glädje verkade Allan ha förstått kopplingen mellan vapen och sexuellt våld mot kvinnor. Han berättade också att han träffar kvinnor när han är ute och reser, men var inte helt klar över ifall de är aktiva inom kvinnorättsorganisationer.

Lite mer vacklande tyckte vi att det blev det när NATO kom på tapeten. Allan och hans parti är ju som bekant anhängare av militärorganisationen NATO. När moderator Linda Nordin Thorslund från Svenska FN-förbundet frågade om inte NATO:s kärnvapenberoende oroar honom förklarade han att han inte gillar NATO för kärnvapnens skull, utan snarare för att ett svenskt medlemskap skulle leda till ett ömsesidigt beroende och ökat inflytande. Att bortse från kärnvapenberoendet är dock illavarslande.

Lite trassligt var det också när Widman resonerade kring FN-förhandlingarna om det internationella vapenhandelsavtalet ATT som just nu äger rum. Enligt honom är ATT ett långsiktigt arbete, medan mer omedelbara förhandlingar pågår inom EU. Vår analys är att det inte riktigt håller att se på ATT som något som finns långt borta, med tanke på att avtalet ska vara färdigförhandlat 2012. Det är ju trots allt nästa år och om det ska bli ett bra resultat är det viktigt att Sverige ligger på.

Vidare förvånade Widman oss när han konstaterade att Sverige sedan 2001 har vigt alldeles för mycket pengar till den militära insatsen i Afghanistan, och att vi har bortprioriterat det civila stödet till exempelvis bistånd, jämställdhet och utveckling. Det hade varit välkommet om det hade presenterats även i andra sammanhang än i Visby.

Med tanke på partiledarnas oerhört låga profil i säkerhetspolitiska frågor är det mycket uppskattat att de säkerhetspolitiska försnacken finns. Hur skulle vi annars få höra något om härliga saker som kvinnors säkerhet, nedrustning och civil krishantering?

Emma Rosengren och Josefin Lind

Ohly missade dock mer än våldet mot kvinnor inom säkerhetspolitiken. Även om han lyckades få ganska många kryss på den säkerhetspolitiska bingobrickan (8) var det oklart hur Ohly ser på Sveriges roll i världen.

Desto tydligare var det när Jonas Sjöstedt frågades ut om vänsterpartiets säkerhetspolitiska agenda på säkerhetspolitiskt försnack. Förutom att kommentera dagens tidningsrubriker om att han utmanar Ohly som partiledare lyckades han prata väldigt mycket civil krishantering och väldigt mycket mänskliga rättigheter. När Sjöstedt ombads identifiera de viktigaste säkerhetspolitiska frågorna nämnde han på rak arm nedrustning och mänskliga rättigheter.

I en tid när de flesta partier lyckas glömma att vapen finns och att svensk vapenexport är ett allvarligt problem var det uppfriskande att den kandiderande partiledaren vill se mer än ett demokratikriterium för svensk vapenexport. Inte nog med det, Sjöstedt lyckades också klämma in att han vill att Sverige ska vara en stark röst för kärnvapenavrustning (notera ordvalet avrustning istället för nedrustning, pluspoäng). Kärnvapen får alltför litet utrymme i svensk säkerhetspolitik, trots att de har kapacitet att utrota hela jordens befolkning flera gånger om. Det finns alltså anledning att prata om det.

När Sjöstedt fick frågor om resolution 1325 hänvisade han till Hans Lindes inlägg på den utrikespolitiska debatten tidigare i vår. Visserligen var Lindes tal ett uppskattat inslag, men om Sjöstedt ska ha en chans att bli partiledare måste han nog läsa in sig på dessa frågor. Det räcker inte att hänvisa till Hans Linde på frågor om kvinnors säkerhet.

Emma Rosengren

Sveriges roll i denna utveckling, annat än möjligheterna att dra nytta av den globala tillväxten, lyste med sin frånvaro. Istället tog Reinfeldt med oss på en resa där vi fick möta en allt äldre befolkning i världen och i Sverige och återigen landade vi i svensk pensionspolitik snarare än vårt ansvar för att tillse att vi har en befolkning som överlever de stora säkerhetspolitiska hot som måste bemötas idag. Dock betonade Reinfeldt det positiva i att allt fler demokratier blommar ut i världen. Samtidigt finns ett antal stater som ännu inte har gått över till demokratisidan. Frågan är om Reinfeldt kanske egentligen tycker att det är bra eftersom det ju faktiskt gör att det finns några ickedemokratier kvar för Sverige att sälja vapen till.

Reinfeldt målade en säkerhetspolitik bild som överträffar många av de tal vi hört hittills, men när det inte kopplas till Moderaternas politik så faller det platt. Visserligen gjorde statsministern en tydlig koppling mellan frihandel, marknadsekonomi och global utveckling, men underlaget var bristfälligt och analysen otillräcklig. Frågan kvarstod; hur hänger egentligen den vackra värld statsministern målade upp samman med moderaternas politik?

Talet föregicks av ett säkerhetspolitiskt försnack på Säkerhetspolitiskt sommartorg med försvarsminister Sten Tolgfors (m). Utfrågare var Lars Ekeman från Folk och Försvar och vår egen Petra Tötterman Andorff. Försvarsminister levde upp till sin titel. På frågan om de största säkerhetspolitiska utmaningarna i Europa kom nedskärningar i försvarsbudgetar på topp.

Tolgfors fick även svara på frågor om nedrustning och förebyggande men tycktes ha svårt att bredda perspektivet bortom försvarspolitik. Förebyggandet av väpnade konflikter skildrades med en bild av ungdomars känsla av hopplöshet i instabila och konfliktpåverkade stater, men lösningarna närmade sig aldrig metoder bortom försvarspolitik. Även i diskussionen kring pirater utanför Somalia, där försvarsministern identifierade fattigdomen som en stor anledning till sjörövarnas stora möjligheter att rekrytera, nämndes inte vilka resurser som bör prioriteras för att motverka fattigdomen. Svaret på frågan blev istället insatser längst kusten för att säkerställa handeln.

Försvarspolitiken stannar vid att behandla symtomen. För att bota sjukdomen krävs ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv. Av detta hörde vi inte mycket i Tolgfors analys.

Inför varje partiledartal delar SPST ut bingobrickor. Under talet kryssar man för de säkerhetspolitiska ord som finns på brickan i hopp om säkerhetspolitisktsommartorgsbingo! Tolgfors menade att Reinfeldt i sitt tal förmodligen inte skulle ge bingo på vår bricka. ”Men det blir bingo för Sverige!”, sa han hurtigt. Därför blev vi förvånade när Reinfeldt ägnade de första 20 minuterna av sitt tal åt just säkerhetspolitik. Tolgfors likställande av försvarspolitik=säkerhetspolitik kanske var skälet till att han inte förvarnade oss, men på 20 minuter kryssade vi 8 kryss på bingo-bricka!

Josefine Karlsson och Nichole Bianchi

Nu har Almedalsveckan dragit igång i Visby. För fjärde året i rad finns IKFF med som en av arrangörerna bakom Säkerhetspolitiskt sommartorg, ett samarbete mellan fjorton myndigheter och organisationer som alla på ett eller annat sätt arbetar med säkerhetspolitik. Nytt för i år är ett säkerhetspolitiskt bingo som delas ut till besökare på torget. Bingobrickan tas med till partiledartalet, där olika inom säkerhetspolitiken central ord ska prickas av.

Första partiet att inta scenen i Almedalen var Miljöpartiet och de båda språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson delade taltiden mellan sig. Först ut var Gustav som enbart pratade om utbildning. Åsa fortsatte i samma spår och när 50 minuter hade gått var skolan det enda ämne som hade avhandlats. Ingen säkerhetspolitik under Almedalsveckans första partiledartal med andra ord. Faktum är att Gustav och Åsa tillsammans bara lyckades pricka in fyra av bingobrickans alla ord, hot, jämställdhet, utveckling och demokrati.

Det säkerhetspolitiska sommartorget höll dock fanan högt. 45 minuter innan partiledartalet frågade IKFF:s generalsekreterare Petra Tötterman Andorff och Svenska Freds generalsekreterare Christoffer Burnett-Cargill ut miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Bodil Ceballos om just säkerhetspolitiska prioriteringar. Utfrågningen kallas säkerhetspolitiskt försnack, och varje dag under Almedalsveckan kommer respektive partis utrikespolitiska talesperson frågas ut strax inför partiledartalen.

Bodil öppnade bra och konstaterade att säkerhetspolitiken måste utgå från mänsklig framför territorial säkerhet. Hon ifrågasatte också såväl svensk vapenexport som vapenproduktion och argumenterade för att Sverige borde ersätta de militära insatserna i Afghanistan och Libyen med civilt stöd.

När Petra frågade Bodil om hur hon och hennes parti ser på kopplingen mellan kvinnors säkerhet och nedrustning blev svaret lite otydligt. Trots att vapen dödar och används för att hota kvinnor, samt möjliggör våldtäkter i både fred och krig kunde Bodil inte ge några klara svar på hur det väpnade våldet ska hanteras. Däremot hänvisade hon till socialdemokraten Carina Hägg som satt i politiken och berättade att de båda ofta reser tillsammans. Ute på resor brukar Bodil se till att prata miljö, och Carina får ta hand om kvinnor, fred och säkerhet. Det kanske är dags för miljöpartiet att ta fram riktlinjer för arbetet med resolution 1325 och inte överlämna frågan till kollegor i andra partier.

Emma Rosengren

Antalet konflikter i världen har minskat sedan kalla krigets dagar, men av de länder där inbördeskrig brytit ut under 2000-talet har 90 procent redan genomlevt ett inbördeskrig de senaste 30 åren.

- Trots det så ligger fokus för bistånd oftare på post-konfliktarbete än förebyggandet av konflikter, sa Sarah Cliffe, rapportförfattare av World Development Report 2011 när rapporten presenterades på Sida förra veckan.

Andelen bistånd och fredsbevarande assistans som går till länder efter konflikter har avslutats är oerhört mycket mer resurser än de resurser som avsätts för länder som kämpar med förebyggandandet av att konflikter leder till väpnat våld.

Cliffe fortsatte med att poängtera att arbetet med att bryta våldscirkeln som många länder fastnar i tar tid. För de länder som reformerats snabbast under 1900-talet tog det mellan 15 och 30 år att stärka de statliga institutionerna för att gå från såkallade instabila stater till stater med hållbara, fungerande system. Det tog i snitt 17 år att minska militärens inflytande på politiken och 27 år att etablera regelbaserade kontroller mot korruption.

- Så när vi pratar om till exempel Afghanistan i ett tre- till femårsperspektiv riskerar vi att missta oss.

Hur vet vi då när vi har lyckats? Ett skäl till att konfliktförebyggande sällan prioriteras är svårigheterna med att mäta framgång. Även på detta hade Cliffe förslag på förändring:

- Varför inte mäta medborgares tilltro till de statliga institutionerna?

Rapporten slår nämligen fast att utan stabila institutioner, och inte minst utan arbetstillfällen, riskerar många stater att bli fast i en våldscykel som allvarligt underminerar utvecklingsinsatser. Till exempel har inget instabilt eller konflikt-påverkat låginkomstland uppnått ett enda av millenimålen. Lösningen på att bryta denna cirkel är heller inte enkel. Sarah Cliffe presenterade bland annat lösningar så som att i konsensus med medborgare bygga normer och standards som bygger på mänskliga rättigheter och motverkar korruption. Det kan låta som gamla nyheter, men rapporten poängterar vad som går förlorat om samfundet inte ändrar på prioriteringarna. Kortsiktiga lösningar bibehåller tyvärr alltför ofta status quo där instabila stater, trots utvecklingsstöd, snart faller tillbaka i våld vilket snabbt drar undan mattan för de framsteg som skett. Eller som Sarah avslutade med emfas:

- Det är möjligt att uppnå framgångsrikt, våldsförebyggande arbete men det kräver internationellt stöd och ett nytt sätt att arbeta.

Inget nytt under solen är det lätt att tänka, men jag gläds ändå åt att även Världsbanken vågar tänka stort.

Josefine Karlsson, IKFF

Vill du läsa mer? http://wdr2011.worldbank.org/

Illustrationer av rapporten: http://wdr2011.worldbank.org/datafinder/BubbleChart00_101.html

WPD-day sätter fokus på det som IKFF och väldigt många med oss tycker är problematiskt, nämligen den upprustning som ständigt pågår dag för dag, minut för minut, sekund för sekund, år ut och år in. Världen spenderar varje år summor motsvarande 800 år av FN:s reguljära budget på att bygga sina militära muskler. Åtta hundra år! Om man skulle göra ett räkneexempel där man högt räknar (ett-två-tre-fyra) hela vägen till 10 399 miljarder (världens militära utgifter i kronor för 2008) skulle detta ta 332 768 år (d v s om man inte gjorde uppehåll för att äta, dricka eller sova).

Är inte det skandalöst? Det kastas bort enorma summor pengar som skulle kunnat investeras på vettigare sätt. I ilskan över detta faktum beslutade vi oss för att göra något nytt som vi inte tidigare gjort. Vi bestämde oss för att sätta upp den internationellt kända dokumentärpjäsen Seven, för att rikta uppmärksamhet mot slöseriet men också visa på vad det har för inverkan på människors liv.

Seven bygger på intervjuer med sju kvinnorättskämpar från Guatemala, Nordirland, Ryssland, Nigeria, Afghanistan, Pakistan och Kambodja och beskriver deras otroliga livsöden. Alla har de övervunnit omöjliga odds i sitt arbete för mänskliga rättigheter och beskriver fantastiska händelser i sina liv. Alla har de också drabbats av väpnat våld i olika utsträckning och bär fruktansvärda minnen med sig i bagaget.

Efter många telefonsamtal, mycket svett och en lagom dos oro kunde vi igår äntligen stolt presentera Amelia Adamo, Alexandra Pascalidou, Agneta Wallin, Carina Nunstedt, Emma Knyckare, Lawen Mohtadi och Louise Boije af Gennäs på scen i Brygghuset i Stockholm. Att sätta sju starka, välkända kvinnor på samma scen och låta dem ge röst åt miljontals kvinnor världen över var sann lycka och samtidigt väldigt, väldigt sorgligt. För var och en av dessa kvinnor som får sina berättelser hörda, finns det miljoner och åter miljoner kvinnor som aldrig får komma till tals, som aldrig får rättvisa eller upprättelse. Det är för dessa kvinnor som Seven och Women, Peace and Disarmament Day kan få betydelse.

Med humor, allvar och passion fick vi närmare 200 personer som samlats denna ljumma majkväll ta del av berättelserna och tillsammans skratta och gråta över de öden som så väl porträtterades av Amelia, Alexandra, Agneta, Carina, Emma, Lawen och Louise. Tack för att ni ställde upp och gjorde denna kväll så minnesvärd!

Tack vare er och den engagerade publiken som valde Seven framför vårrus och andra evenemang, får kvinnor i DR Kongo och Nigeria, dit intäkterna nu skickas, bättre möjlighet att organisera sig, öka sina möjligheter att få gehör och stärka sitt arbete för hållbar fred.

Under kvällen var det dessutom många som skrev på uppropet för rättvisa för Mukhtar Mai, vilket betyder att allt fler människor nu känner till och engagerat sig i hennes fall. Bra!

Varje dag behövs röster för fred och mänskliga rättigheter och även om alla inte får utrymme i den dagliga debatten visade den 24 maj att det finns många människor som stödjer idén om en annan form av säkerhet – en säkerhet som på riktigt omfattar alla människor – mänsklig säkerhet! Inte ”säkerhet” som bygger på hot om våld.

Slutligen; jag säger som Lawen Mohtadi, tidigare chefredaktör på tidningen BANG, när hon svarar på frågan om hon kallar sig kvinnorättsaktivist; Jag kallar mig allt som har med feminism att göra!

Pia Johansson
Informationsansvarig IKFF

Det var för mig en stor förmån att få leda ett samtal mellan två kvinnor som på olika sätt utmanat rådande normer kring kvinnor och kvinnors rättigheter. Inez McCormack har varit involverad i kvinnorättsrörelsen sedan sextiotalet, då hon som ung kvinna på Irland fick uppleva hur orättvisor och diskriminering mot kvinnor cementeras under tider av konflikt. Louise Boije af Gennäs har med sitt författarskap ofta berört frågor om kvinnors sexualitet och rätten till aktörskap.

Under samtalet väcktes frågan kring vad som krävs för att kunna kalla sig själv feminist eller kvinnorättsaktivist. McCormack menade att aktivism handlar om att använda sitt eget utrymme för att tänja på de gränser som ofta begränsar kvinnor. Att som kvinnorättsaktivist utmana antaganden om vad som är görbart och tillåtet inom exempelvis arbetarrörelsen på Irland, eller lesbiska kvinnors sexualitet i Sverige – hjälper man kvinnor i liknande situationer att tänja på sina egna utrymmen.

Trots sina vitt skilda kulturella bakgrunder och förutsättningar, är det något som enar kvinnorättsaktivisterna i Seven. De har alla stått upp och utmanat normer och strukturer i sina samhällen som är fundamentalt fel. De har alla vägrat förtrycket och agerat emot det, genom att hitta olika sätt att förändra sina egna och andra kvinnors liv.

Petra Tötterman Andorff