Den svenska sektionen av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) vill i samband med FN:s säkerhetsråds öppna debatt om kvinnor, fred och säkerhet uppmärksamma Sveriges regerings arbete med säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Vi ser en stor styrka i regeringens fokus på kvinnors säkerhet i konfliktsituationer. Vi vill också betona det stöd vi finner i att Sveriges biståndsminister ofta lyfter dessa frågor både nationellt och internationellt. Utifrån de åtaganden som den svenska regeringen framförde 2010 i samband med 10-års jubiléet för resolution 1325 vill IKFF även påtala några av bristerna i implementeringen samt bidra med rekommendationer inför det fortsatta arbetet.

Under säkerhetsrådsdebatten 2010 utlovade Sverige en ambassadör för frågor som rör kvinnor, fred och säkerhetsagendan, ett löfte som inte har infriats. IKFF anser att denna position hade stärkt Sveriges arbete. Vi oroas även över den möjliga utvecklingen att UN Women blir det huvudsakliga FN-organ med ansvar för kvinnor, fred och säkerhetsagendan. Resolution 1325 har tydliga säkerhetspolitiska implikationer och huvudansvar för agendan bör därför tydligt förbli hos FN:s säkerhetsråd.

Ett resultat av åtaganden IKFF gläds åt är Sveriges nya policy ”Fred och säkerhet för utveckling – Policy för säkerhet och utveckling i svenskt utvecklingssamarbete 2010-2014” som genomgående inbegriper ett tydligt genusperspektiv. Tyvärr uppmärksammar inte den svenska regeringen kopplingarna mellan nedrustning och kvinnors säkerhet. Detta är tydligt i ovannämnda policy som inkluderar ett genusperspektiv inom alla områden förutom nedrustning, men också i det arbete som sker inom ramen för nedrustning och icke-spridning. För en framgångsrik implementering av 1325 krävs att regeringen uppmärksammar kopplingen mellan resolution 1325 och nedrustning.
Fokus på ökat deltagande av kvinnor i Sveriges utsända missioner är en viktig komponent i implementeringen av resolution 1325. Ett mer aktivt applicerande av ett genusperspektiv inom alla Sveriges säkerhetspolitiska åtaganden krävs dock för både kvinnors och staters säkerhet. Utöver det ansvar som åläggs svenska myndigheter för att främja jämställdhet bland Sveriges utsända personal bör även den politiska interaktionen med kvinnor och kvinnoorganisationer utökas i alla Sveriges utlandskontakter. Detta inkluderar såväl ambassadörer som statsråd och arbetet bör redovisas som led i utvärderingen av Sveriges handlingsplan för 1325, dock ej om det riskerar kvinnorättsaktivisters säkerhet.

Kvinnor som arbetar för fred och konfliktförebyggande skulle främjas av att Sverige breddar sitt perspektiv på implementeringen av resolution 1325 i syfte att förändra nationella och internationella säkerhetspolitiska strukturer. Sverige är ett land med goda förutsättningar att implementera resolution 1325 och är ett föregångsland i arbetet med nationella handlingsplaner för resolutionen. I samband med att den nuvarande svenska nationella handlingsplanen löper ut 2012 uppmanar IKFF den svenska regeringen att göra en grundlig utvärdering i samarbete med civila samhällets organisationer, involverade departement och myndigheter. Utvärderingen bör presenteras transparent och omfatta alla områden av handlingsplanen för att möjliggöra att länder som påbörjat arbetet med att skapa eller utvärdera sin första handlingsplan kan dra lärdomar av Sverige som ett föregångsland.

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Kirsti Kolthoff
Ordförande

According to local sources, a senior officer of the Congolese army (Forces Armées de la République Démocratique du Congo – FARDC) defected from a training course at Kananda military training centre in South Kivu after learning he was to be demoted. He left the centre on 9 June with approximately 150 soldiers, who then terrorized and raided communities including raping over 120 women in the village of Nyakiele near the town of Fizi, and the surrounding area. Members of this group were previously convicted and jailed by a military court for ”crimes against humanity” in February 2011 for raping at least 60 women in the same area in early January 2011. Such attacks also mirror atrocities committed in July and August 2010, in which more than 300 women, men, boys and girls were systematically raped in Walikale, North Kivu.[2]

The UN Security Council has stated its commitment to end discrimination against women and address sexual violence in situations of conflict through the adoption of five resolutions on Women, Peace and Security.[3] At the request of the Council, the UN Secretary-General has also appointed Special Representative on Sexual Violence in Conflict to coordinate and strengthen UN efforts, and has created a Team of Experts to assist national authorities in strengthening the rule of law to prevent and respond to the use of sexual violence.[4] After the events in Walikale last year, the Security Council further ”demanded that all possible steps should be taken to prevent such outrages in the future.”[5] Twelve months on, the latest incidents of mass rape demonstrate that no meaningful action appears to have been taken in the DRC to prevent such crimes against women and other civilians.

While we recognize the difficult conditions under which the UN Peacekeeping Mission in DRC (MONUSCO) operates, given the proximity of the most recent attacks to a MONUSCO military base, and that this is an area in which women have often been targeted in the past, the NGO Working Group is deeply concerned that the measures taken by the UN Mission in fulfillment of its protection of civilians mandate are woefully insufficient to adequately prevent attacks of this kind.

The Security Council has required early warning indicators that should prompt immediate action to prevent such attacks on civilians. Key provisions of the recent Security Council resolution 1991 renewing of the MONUSCO mandate, including those on vetting and security sector reform, must be implemented immediately to ensure the DRC national army is effectively reformed to protect, not terrorize, civilians.

The NGO Working Group welcomes the UN’s announcement that it has already conducted an initial assessment of the incident and plans more in-depth investigations.[6] The United Nations should investigate and publicly report on why the soldiers were not prevented from carrying out the attack, and what measures are being taken to respond to the needs of the survivors and to guarantee non-repetition of such crimes. Measures must include improved vetting of reintegrated soldiers, strengthening rule of law institutions, bringing suspected perpetrators to justice, and advancing equality for Congolese women.

The UN’s current investigations into the attacks in the Fizi area must not become yet another ”lessons learned” exercise, destined to gather dust in unread UN manuals and archives. This is a pivotal moment to implement measures old and new that will guarantee non-repetition of such attacks. Prompt, thorough, independent and impartial investigations must be conducted into these crimes in accordance with international standards and, where there is sufficient admissible evidence, the perpetrators must be brought to justice in a process that ensures protection of victims and witnesses and foresees the provision of health services to the victims.

The wider culture of impunity for this and other crimes must be ended through a comprehensive reform of the judicial system and the security sector. In addition, the international community – including the Security Council, the UN system, and donor countries – must invest all available political, technical and financial resources in leveraging the DRC executive, judiciary and legislature to meet their responsibility to respect, protect and fulfill the rights of all Congolese.

********************

The NGOWG on Women, Peace and Security, a coalition of 17 international NGOs, advocates for the equal and full participation of women in all efforts to create and maintain international peace and security. Formed in 2000 to call for a Security Council resolution on Women, Peace and Security, the NGOWG now focuses on implementation of all Security Council resolutions that address this issue. The NGOWG serves as a bridge between women’s human rights defenders working in conflict-affected situations and policy-makers at U.N. Headquarters.

More information can be found on the website: www.womenpeacesecurity.org

[1] Amnesty International: New mass rapes in DRC are result of horrific failure of justice, 23 June 2011

[2] Amnesty International, Mass rape in Walikale: Still a need for protection and justice in eastern Congo, December 2010. See also the Final Report of the  Fact-Finding Missions of the United Nations Joint Human Rights Office Into the Mass Rapes and Other Human Rights Violations Committed By a Coalition of Armed Groups Along the Kibua-Mpofi Axis in Walikale Territory, North Kivu, from 30 July to 2 August 2010

[3] Security Council Resolutions 1325 (2000), 1820 (2008), 1888 (2009), 1889 (2009), and 1960 (2010)

[4]Security Council resolution 1888 (2009) on Women, Peace and Security, paragraphs 4, 5, 8, and 24.

[5] Security Council press statement SC/10016; AFR/2030, ”Security Council Press Statement on Democratic Republic of Congo,” 26 August 2010

[6] United Nations: UN team confirms mass rapes occurred in remote villages in eastern DR Congo, 1 July 2011

Säkerhetsrådet har fattat beslut angående situation i Libyen under FN-stadgans kapitel 7. IKFF anser att FN är den enda rättmätiga multilaterala aktören med rätt till våldsanvändning i internationella konflikter. FN:s säkerhetsråd har denna gång enats om ett beslut att agera med anledning av de allvarliga och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter som ägt rum i Libyen.
Skyldigheten att skydda har flera komponenter där den viktigaste är att förebygga och undanröja de underliggande orsakerna till konflikter. Återigen har det internationella samfundet reagerat allt för sent och med militära medel.

Riksdagens beslut att ställa en väpnad styrka till förfogande i vilken ingår stridsflygplan av typ JAS 39 Gripen undergräver det handlingsutrymme som Sverige haft som fredsnation. Skälen som uppges för att legitimera beslutet är att svara på FN:s förfrågan. IKFF anser att Sverige bör stödja FN:s säkerhetsråds beslut och bidra till dess genomförande genom Sveriges största styrka: humanitärt, civilt och politiskt arbete. Resolutionen betonar främst behovet av att skydda civila. Detta uppnås inte genom bombningar.

Sverige har länge haft en stark roll som fredsaktör i världen men sällar sig nu till de stater som utgår från militära lösningar. Det innebär att Sveriges potential och möjlighet att bidra med sin unika tradition av civilt, konfliktförebyggande arbete undergrävs och urholkas. Bestående fred kan aldrig byggas med militära medel. Det går inte att bomba fram skydd av civila och ej heller demokrati. IKFF noterar med oro de rapporter om våldtäkter som följer av att kvinnors utsatthet ökar.

IKFF anser att Sveriges riksdag istället för att samarbeta med NATO bör sälla sig till de stater som använder en bred verktygslåda av metoder för att skapa politisk förändring och långsiktigt skydd för civila. Det som Sveriges riksdag söker är i bästa fall en ”snabb lösning” på något som kräver långsiktigt arbete, i sämsta fall ett tillfälle att marknadsföra Sveriges krigsmateriel och ytterligare närma oss NATO. Oavsett vilket är det en oerhört allvarlig utveckling och IKFF kräver att Sverige använder alla tillgängliga fredliga medel till stöd för Libyens folk.

Förenta Nationerna (FN) står i färd med att skriva ett avgörande blad i historieböckerna. Ett misslyckande av FN:s medlemsstater att använda de mekanismer som finns för att bemöta kränkningar av internationell rätt riskerar att underminera organisationen. Det riskerar dessutom att skapa större instabilitet och osäkerhet i en redan ömtålig region.

Många stater har krävt en utredning av händelserna. IKFF understödjer detta krav men menar att det krävs mer. Ett mandat från MR-rådet ledde till en väl genomförd och stark rapport angående de övergrepp som skedde i samband med invasionen 2009. Men istället för att implementera de rekommendationer som följde i rapporten så har vissa statera valt att baktala Richard Goldstone och förringat rapportens resultat, vilket har lett till brist på ansvarsskyldighet. Det får inte upprepas denna gång. Alla vi som tror på multilateralism och fredlig konfliktlösning kan se att systemet inte har råd att misslyckas igen.

IKFF uppmanar medlemsstaterna i FN:s råd för mänskliga rättigheter att säkerställa en bred undersökning av attackerna mot flottiljen genom en resolution. Men även andra aktörers roll och ansvar måste skärskådas. Stater måste se över sina policys i ljuset av Israels agerande. Flera länder inom EU, samt ett stort antal andra länder i världen, medfinansierar Israels krigsmaskin genom att köpa vapen av Israel. Listan kan göras lång av EU-medlemsstater som bedriver vapenhandel med Israel och som vi i Sverige numera, genom Lissabonfördraget delar utrikes- och säkerhetspolitik med. Belgien, Bulgarien, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Spanien, Storbritannien, Tyskland och Ungern är några av de stater som bedriver vapenhandel med Israel. Sverige är en av de tio största vapenexportörerna i världen, men måste nu stå upp mot vapenhandeln med Israel. Vi kan inte låta oss tystas av vår lojalitet till andra länder när folkrätten kränks.

Israels stora krigsmaskin underminerar också andra, alternativa lösningar. Genom militär upprustning anser sig Israel trygga sitt lands säkerhet. Denna säkerhetssyn är föråldrad. Vi vet att majoriteten av de offer som drabbas i krig är civila och att en stor del av dem är kvinnor. Föreställningen om att krig bedrivs för att beskydda håller inte. Om de ekonomiska resurser som Israel idag viger åt militära ändamål skulle investeras i konfliktförebyggande arbete skulle deras agerande och situationen i området se annorlunda ut. Nedrustning av hela regionen är nödvändig för hållbar fred.

Egentligen är det inte konstigt att Israel bemöter flottiljen med väpnade soldater. Med bara en hammare i verktygslådan ser alla problem ut som en spik. I attackerna dödades och skadades människor av olika nationaliteter. Detta är aldrig acceptabelt, men det blottlägger samtidigt de problem som människor i regionen möter varje dag. Varje dag kämpar människor i Israel och Palestina för fred och samexistens. Låt oss inte glömma de positiva krafterna på plats. Vår systersektion i Israel ber oss hälsa att ”den israeliska fredsrörelsen är aktiv, men kan inte göra arbetet ensamt.”